Vi sitter på en restaurang i östra Turkiet, närmare bestämt i staden Mardin. Jag spanar ut i mörkret och ser hur det glimmar till där ute. Jag ser några byar på den mesopotamska slätten.
Byar som ligger i Syrien, bara några kilometer bort.

Jag har träffat en kille som är en flykting från Syrien. Han berättar om det fruktansvärda kriget och om sin flykt hit till Turkiet.
Allt blir så nära så påtagligt. Ett abstrakt krig blir plötsligt en verklighet för mig.
– Därborta, ser du ? Den andra byn till vänster. Där bor min farfar! Han vägrade fly med oss. Han ville vara kvar i byn där han växt upp.
-Jag hatar Asad, Han har förstört allt. Syrien kommer aldrig bli Syrien igen säger killen och låter blicken spana ut i mörkret, ner mot farfars by.

Jag sitter på kontoret och tänker på hur samhället här fungerar och inte fungerar.
Ska jag skratta eller gråta
Ska jag fortsätta  försöka förstå eller bara acceptera och gilla läget. Tankar och känslor svämmar gärna över när jag har med den helt otroliga kurdiska byråkratin att göra. Man har ett gammalt omodernt system som man har krånglat in sig i till den milda grad att man biter sig ofta själv i svansen. Kurderna själva försöker anpassa sig för att överleva.

Och byråkrati finns förstås överallt i världen. Byråkrati ska vara till för att få system att fungera och för att olika delar i ett samhälle ska kunna samarbeta. En kontroll av det egna systemet ingår ofta i ett lands byråkrati.

I Sverige har vi en fungerande byråkrati. Folk vet vad som ska göras . Det finns regler och manualer så systemet kan funka. En byråkrati ska också säkra ett rättssamhälle Det funkar oftast i Sverige. Undantagen och krångel dyker upp och det bekräftar att vi i Sverige trots allt har en byråkrati som många andra länder i världen kan vara och är avundsjuka på.

I Kurdistan funkar inte detta.På alla möjliga kontor ser jag människor springa runt med papper för att samla signaturer från olika avdelningschefer.Jag behöver passera 15 rum i två olika hus och sen med 15 signaturer och 15 stämplar kan jag bege mig till den statliga banken och där hålla mina tummar att det finns pengar för min lön.

Jag kan beundra människors enorma tålamod i detta konstiga system.
Orsakerna till detta är förstås många. Det är en ny autonom region som försöker hitta rätt efter krig och diktatur. Föråldrade system lever kvar och man har inte tagit steget och datoriserat samhället fullt ut än.
Korruption är vanligt förekommande på de höga nivåerna i samhället och nya kontrollsystem måste förverkligas.
Jag vet att ett av SIDAS ansvar i Irak är bland annat att bygga upp Irakiska statens byråkrati. Jag har mött en som jobbar med det och hon berättar om de stora svårigheterna att nå fram med en helt ny organisationskultur när man har jobbat på ett helt annat sätt tidigare.
När det gäller detta så är det så klart hur olika vi tänker i Sverige och Mellanöstern.
Och ni svenskar, kom ihåg att klaga inte på vår byråkrati där hemma. Den är fantastisk och viktig.
Krama en byråkrat idag!

Dubai har hittills visat sig vara tämligen själlöst och då blir jag extra glad när ett vattenfyrverkeri dyker upp bland dessa fantastiska byggnader.
Vattnet och ljuset dansar i en makalös 4 minuters show varje halvtimme under kvällarna mitt i stan.

Öknar och kalfjäll liknar varandra.
Till utseende och till det mentala tillstånd som jag hamnar i när jag vistas där.Jag har i och för sig varit i många mer fjäll än öknar men ändå.Sinnet vidgas och en ro infinner sig väldigt snabbt.  Alla sinnen brukas.
Det är antagligen därför jag sökte mig till Bafgh öknen öster om staden Yazd i mitten av det enorma landet Iran när jag ändå var i faggorna.Det är ingen Sahara precis eller Gobiöken, men nog så stor så att de ovan nämnda tillstånden kunde infinna sig. På resan dit dök vägskyltsvarningarna  för passerande kameler upp och strax efter dök även den ensamt strövande kamelen upp med sin ståtliga vajande gång.

Bafghöknen var som de andra jag varit i men ändå inte.
Vacker
Tyst
Lugn
Inspirerande
Skiftande i färger allt eftersom solen rörde sig på himlen. Barfota vandrade jag genom sanddynerna upp mot den högsta toppen.Sand så långt ögat nådde. Solen började gå ner och sanden skiftade från vit till rosa. Lugnet var så skönt och likaså värmen.

Solen försvann och jag kunde bara vända  mig om för där steg fullmånen upp i all sin skönhet.Solljus byttes mot månljus. Det blev mörkare men aldrig mörkt. Sandbergen skapade skuggor och det började snabbt svalna.

Jag vandrade tillbaka ledd av månen, tillbaka till oasen.   

Mina dagar i iran är över för denna gång. En fantastisk resa i ett otroligt komplicerat,vackert,hemskt,kulturellt,mänskligt,omänskligt och spännande land. Jag vill återvända. Jag har bara börjat förstå, skrapat på ytan i detta enormt mångfacetterade land.

70 miljoner människor med många etniciteter, religioner, idéer som har börjat öppna dörren igen efter att ha varit ett mer eller mindre slutet samhälle i många år. Nu välkomnar man turister och även investerare till delar av landet.
Men jag är kluven. Det är så ofta när jag reser så får jag dela på regimen och människor. Den politiska regimen och framförallt den religiösa ledningen med Ajatolla Ali Khamenei gör det inte lätt för människor att leva i Iran. Iran blir hela tiden ifrågasatta för att man inte följer de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Sen har vi då folket, de vanliga människorna. De jag har försökt möta och lära av. De jag har mött på min färd har varit väldigt öppna, starka, kritiska, medvetna, nyfikna, generösa,arga, glada,hoppfulla. Som ni hör är Iran i mina ögon ett land fullt av motsättningar.

Det finns massor att berätta om.
En tjej som trotsar cykelförbudet för tjejer
Om modiga couchsurfare som tar emot mig med öppna armar trots att det är olagligt att göra det. Couchsurfing klassas som kidnapping om man har en främling i sitt hem
Om tusentals näsoperationer som kvinnor i första hand genomgår men också män för att få  ett mer västerländskt utseende. 30% av alla kvinnor hittills.
Om att den islamiska revolutionen 1979 har lett till att flera kvinnor studerar på universitetet och att fler nu  får jobb.
Om det historiska och kulturella Iran
Om delfiner
och om allt det andra vackra och om härliga

En Armenisk kyrka i Esfahan. Helvetet illustreras.

människor.
Det är roligt att dela med sig när nån vill läsa så jag ska försöka återberätta iallafall lite av mina äventyr.
Nu är jag i Dubai och har just genomgått en av de största kulturkrockar jag varit med om. 40 minuters flygtur från Ajatollornas Iran till kapitalismens högborg Dubai. Ojojojoj
Kontraster i livet berikar, det gäller bara att hänga med. På nåt sätt. Och snart går färden vidare till Oman…

En bloggare, en journalist, en berättare – alla väljer själv vilka ord, vilka historier, vilka känslor som ska beskrivas. Man väljer bort man väljer till beroende på massor av orsaker. Man skapar en sorts sanning, för just det tillfället, för just det valet.
Om man valt att titta åt andra hållet på en resa till exempel så finns en annan verklighet. Och nu är det jag som väljer.

Jag är i Tehran i Iran. Det är första gången i mitt liv. Det är spännande, det är ovanligt även om det finns en del som jag känner igen från Kurdistan.

Iran, detta enorma land med nästan 80 miljoner människor och en överbefolkad huvudstad med ca 17 miljoner som trängs. Iran, ett land med en otrolig historia och med en enormt rik kultur. En kultur som farit rätt illa sedan den sedan den Iranska revolutionen 1 april 1979 då landet blev en islamisk republik.

Revolutionen följdes av hårda förföljelser på intellektuella och oliktänkande som kulminerade under den så kallade kulturella revolutionen på 1980-talet. Miljoner välutbildade iranier har lämnat landet som en konsekvens av socialt och politiskt förtryck. Myndigheterna upprätthåller hårda inskränkningar i yttrande-, förenings- och mötesfriheten. Man fängslar människorättsaktivister. Tortyr och misshandel av fångar förekommer. Iran hör till de länder som tillämpar avrättning, även för personer under 18 år.

Det är denna historia vi i väst får oss berättad på olika sätt. Redan min första kväll i Tehran så möter jag en vän jag mött i Kurdistan. Han och hans tjej tar mig med på middag och mina frågor kan börja få svar. Min egen bild av Iran börjar ta form.

Rouhani, Irans nya president, beskrivs i Iran som del av en ny era. En mer öppen, mer demokratisk, mer samarbetsvillig president än sina företrädare. Rouhani träffar alla nu och då ingår Bildt och Obama förstås. Mina vänner är absolut positiva när det gäller Rouhanis öppnare strategi. Man märker det i samhället i vardagen, vissa restriktioner följs inte lika strikt även om det är få reformer som har skett.

Så vilka intryck, vilka möten tänker jag välja att återberätta? Ska jag berätta om den moderna tunnelbanan där kvinnor får åka i egna vagnar märkta med ” Women only”? Är det en form av apartheid?

Men så upptäcker jag att i de andra vagnarna sitter kvinnor och män sida vid sida. Man har alltså ett val. Ett val som kan grunda sig på religiös övertygelse att kroppskontakt mellan okända män och kvinnor är fel eller så berättar kvinnor att det är så skönt att överhuvudtaget kunna komma in i en vagn i rusningstid. ”Jag slipper de stora buffliga männen”, säger en tjej jag snackar med.

Ska jag berätta om kvinnor som ser ut som svarta spöken draperade i tyg och hijab eller ska jag berätta om de stimmiga, skrattande diskuterande tonårstjejerna i jeans, sneakers och Iphones? Båda typerna är lika vanliga och lika verkliga.

Kohmenis ögon och ansiktsuttryck vakar över alla hela tiden eller hur är det? Jag såg min första dag en enda gigantisk storebrors övervakande Khomenibild, Jag såg mängder med stora reklamtavlor för stora internationella företag.

Intrycken flödar in och jag ska åka vidare mot Esfahan,den tidigare huvudstaden som lovar att när man är där så ser man halva världen. Och när jag ska skicka iväg denna text så slår Irans rädsla för omvärlden till. WordPress är en av alla sidor man inte vill att befolkningen ska kunna se. Jag måste hitta omvägar via andra servrar för att hitta dit. Det finns förstås alltid vägar.

Twitter och Facebook är andra sidor som inte får visas här. Inte för alla. Men en nya öppna presidenten Rouhani har förstås skaffat Twitter och Facebookkonton. Är man modern och vill hänga med så gör man ju det. Då är det bra att man är president. Presidentens val.

Henrik.

Imorgon bär det av i österled för att upptäcka mitt grannland Iran under några dagar.
Det känns spännande på alla sätt och vis. Jag börjar med Tehran där jag ska möte en persisk surdegsbrödsbakande saxofonist som jobbar med alternativa pedagogiska idéer ! En kille som jag jag träffade på här i stan i somras när han var här på en turné. Jag tänker inte spendera mer än ett par dagar i Tehran som blivit en enormt svällande stad med närmare 20 miljoner människor. Jag drar mig snabbt söderut mot Esfahan en stad med starka kulturtraditioner.
Var näsan sen kommer att peka får jag se. Jag har en huvudplan som ser ut så här:
http://www.travellerspoint.com/member_map.cfm?user=HenrikG&tripid=653074
Ha det gott därhemma i vårvärmen.

Det är så skönt att lämna stan ibland. Här myllrar det av bilar som ofta kör lite svajigt och avgaserna ligger täta.
I lördags stack jag med några vänner upp i bergen. Vi stack till Sergalo, en av de vackrare dalgångarna i närheten. Det tar en timme drygt dit från Slemani på slingrande vägar upp och ner över bergen.

Det var ett kul gäng med folk från Iran, Kurdistan, Syrien, Frankrike och en norskindiska! Det var kristna, muslimer och en och annan ateist och så var det också Sebastian, en katolsk munk.

Begreppet ”walk and talk” fick verkligen nya dimensioner. Vilka samtal, vilka möten där på sluttningarna strax under bergskammen på 2000 m.ö.h.

Den franska Munken Sebastian , är kanske lite över 30 år. Han jobbade som diplomat i Afghanistan under ett par år och började resa i trakterna och när han började fundera över livet och vad han vill göra med det. Sebastian valde efter en del turer att börja läsa teologi. Det gick rätt snabbt för honom att helt förändra sitt liv och utbilda sig till munk och hamna på ett kloster mitt i Slemani. Herrens vägar är outgrundliga, sägs det ju.
Det var en vacker dalgång och vi började i en liten by där byborna var nyfikna på oss och vi på dem. Vi snackade om hur minläget var och de försäkrade oss om att den här sidan av berget var helt ren från minor. De berättade hur vi skulle gå för att komma upp till en stor grotta nästan högst upp.
Det var en varm dag och gräset började bli grönt och en del vårblommor stack upp och persikoträden har precis börjat blomma.
Vi kom upp efter ett par timmar och knytkalaslunchen blev riktigt bra med denna häftiga blandning av människor och matkulturer.
Vi kollade in i grottan och allt är så vackert och vi möter en fåraherde som berättar lite mer om historien. Och som vanligt är det så lätt här i Kurdistan att sätta teet i vrångstrupen. Fåraherden berättar om hur Saddams helikoptrar flög genom dalen och sköt rätt in grottan för att döda byborna som tagit sin tillflykt dit nån gång på 80-talet.
Saddam och den tiden för det fruktade folkmordet gör sig alltid påminda överallt och närsomhelst, speciellt där och när naturen är som vackrast.
När vi kom tillbaka ner till byn blev vi bjudna hem till en man på te. hela gänget på 10 personer. Skratt, frågor och flera teglas senare så återvände vi till Slemani när mörkret började falla. Det är så det går till här på vischan! Och hemma hos den pensionerade getbonden var det absolut helt Saddamfritt. Livet går vidare.